Ett målmedvetet offer

Jag undrar hur jag är funtad i själslivet egentligen. Det känns redan som denna graviditet är ett minne blott. Ett svagt minne som jag knappt vet om det var en dröm eller om det hände på riktigt. Var det verkligen bara tre dagar sedan jag gick och trodde att jag var gravid. Bara tre dagar sedan jag kollade på Blocket efter syskonvagn? Känns helt overkligt. Jag gick runt i 11 veckor och trodde. Ha vilken jävla bluff. Mitt ogravida tillstånd är mer verkligt, mer JAG.

En annan skum grej är att jag inte ens har gråtit. Jag känner mig nere, visst, men absolut inte superledsen. Kanske kommer det senare eller är jag en sådan målmedveten människa att jag bara vill se framåt till nästa försök och liksom förbjuder känslorna att komma fram? Som vanligt tröstas jag mer av kompisar som skickat sms med budskapet att ”odsen måste vara bra för du blev ju gravid så fort” eller ”det kommer att bli syskon – upp på hästen igen” än de som skriver ”Stackars, stackars dig, så sorgligt verkligen sorgligt” (som ordagrannt en kompis skrev).

Jag har alltid haft svårt för att vara offer. Även när jag är ett offer. Som nu. Mitt trackreckord ser inte bra ut. 66% missfall 33% fullgången graviditet. Allt efter kostsamma IVF:er. Klart att det ÄR synd om mig. Fan det är det faktiskt. Men det hidrar inte att jag längtar till april och nya försök!

Om hellomotti

Hello Motti är Sockertoppens mamma. Om IVF-guden vill kan det bli aktuellt med ett moderskap även till Sockertoppens lillasyskon. Väntar på att få starta syskonverkstaden för andra gången våren 2011. Fick missfall efter en FET i januari 2011. Skrapningen misslyckades och klanten till kirurg stack hål på livmodern. I slutet av april konstaterades att den nu har läkt. Jag ska använda sommaren till att "vila upp mig" och så blir det nya tag med FET i september. Vi har tre embryon i frysen. FET = Frozen embryo transfer = Tina upp ett embryo som blivit över från en tidigare provrörsbefruktning och sätta in det i livmodern. Men se det behövdes inte. 18 juli fick jag reda på att jag var gravid - UTAN HJÄLP!!! För första gången i mitt liv. I mitten på mars 2012 föddes Sockertoppens lillasyster. Jag kallar henne Minitoppen i bloggen.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ett målmedvetet offer

  1. tudorienne skriver:

    Tycker du är väldigt bra funtad. Helt rätt att va målmedveten i den här branschen, det enda som räknas är nästa försök. Jag pallar inte heller att va offer. Men jag grät inte heller av glädje när dottern föddes, hur stört är det?

  2. Uniflora skriver:

    Det är bra att kunna gå vidare, men tror också det är bra att kunna stanna upp och känna efter direkt. Jag var målmedveten värre. Sörjde ytterst lite (inte aborten för den var hemsk och den bearbetades rejält då) vid missfall och misslyckanden. Idag sörjer jag det dock mer. Inte själva missfallet och ”bristen” på ett barn, men jag sörjer min oförmåga att stanna upp och känna. Jag sörjer allt förlorat hopp som jag aldrig hann bygga upp igen. Som jag nu måste bygga upp igen och hoppet nu vill jag inte ska handla om barn (för jag tror jag är klar med ett) utan rent generellt.

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s