Kurator

Vid ett par tillfällen under min infertilitetsresa har jag bivit erbjuden kontakt med kurator. Jag har alltid tackat nej. Vad kan en kurator hjälpa mig med? Att bli gravid och föda ett friskt barn? Knappast. Alltså har jag avfärdat det som meningslöst.

Men nu, efter denna upplevelse känns det som det kanske kan vara en idé. Överläkaren som opererade mig i fredags tog sig tid i söndags morse och kom förbi mitt rum på spontanbesök. Dvs ingen ordinarie rond. Han hade jobbat hela natten och var, som han uttryckte det lite dimmig i huvudet, men ville ändå titta förbi eftersom jag kanske hade frågor till den som sett vad som hände ochvarit med under operationen.

En sådan sympatisk läkare har jag aldrig träffat tror jag. Faktum är att han var den enda som verkade fatta att jag var ledsen under hela sjukhusvistelsen. Det var så skönt att höra honom säga att det är väldigt vanligt med skuldkänslor efter att ha varit nära att stryka med. Han sa i princip ordagrannt (vill skriva ner detta medan jag minns): Du ska absolut inte känna skuld för att du ville ha ett till barn. Även om det alltid i viss mån är egoistiskt att skaffa barn så var ju tanken även att ge ditt barn ett syskon. Något du gjorde för hennes skull också. Att det skulle sluta som det gjorde hade du ingen aning om. Det är kanske lätt för mig att säga, men rent rationellt finns ingen anledning till att inte försöka få ett barn igen. Du har varit med om ett stort trauma som kommerta tid att läka och jag tycker absout att du ska träffa en kurator så fort som möjligt.

Och jag litar på karln. Det han sa låter vettigt. Nu får det bli kurator.