Jag – en klen mamma

Sedan en tid tillbaka funderar jag mycket på hur livet med TVÅ barn ska bli. Trots att jag har ett väldigt, väldigt, väääääääldigt ”lättskött och snällt” barn så har det hänt (kanske 10 gr) att jag tappat humöret och skrikit till åt henne. Jag känner mig så dålig efteråt för i sanning så är hon så lätt att vara med om jag jämför med andra barn i samma ålder. Det är som att jag inte tål att hon gör något dumt/ouppfostrat eller vad man ska säga, när jag är trött. Och jag borde verkligen tåla det eftersom hon 99 % av tiden är glad, trevlig och rolig. 

 

Så vad händer om jag får ett missnöjt, gnälligt barn som aldrig sover? Jag tror ärligt att jag kommer att bli helt knäckt då. Kanske få läggas in på psyket rent av. Detta är inget skämt utan faktiskt så tror jag inte att jag är lämpad att ta hand om ett superkrävande barn. Eller överdriver folk som har krävande barn? Kanske är det inte så svårt som de säger? När man läser den här tråden blir man ju mörkrädd. Fy fan vilka jobbiga ungar (och man) hon har.

Annonser

Om hellomotti

Hello Motti är Sockertoppens mamma. Om IVF-guden vill kan det bli aktuellt med ett moderskap även till Sockertoppens lillasyskon. Väntar på att få starta syskonverkstaden för andra gången våren 2011. Fick missfall efter en FET i januari 2011. Skrapningen misslyckades och klanten till kirurg stack hål på livmodern. I slutet av april konstaterades att den nu har läkt. Jag ska använda sommaren till att "vila upp mig" och så blir det nya tag med FET i september. Vi har tre embryon i frysen. FET = Frozen embryo transfer = Tina upp ett embryo som blivit över från en tidigare provrörsbefruktning och sätta in det i livmodern. Men se det behövdes inte. 18 juli fick jag reda på att jag var gravid - UTAN HJÄLP!!! För första gången i mitt liv. I mitten på mars 2012 föddes Sockertoppens lillasyster. Jag kallar henne Minitoppen i bloggen.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag – en klen mamma

  1. Paprika skriver:

    Känner igen det där om nolltolerans när man är trött. Och det är väl ganska mänskligt, eller? Inget man behöver skämmas för, även om det så klart inte känns bra. Barn som aldrig ser föräldrarna bli arga lär ju få en chock förr eller senare. Sen brukar jag – som ju har äldre barn – be om ursäkt om mitt skrikande var obefogat s.a.s. Förklara att jag är trött och att det inte är läge att sätta sig på tvären om precis allt. Att erkänna när man gör fel tror jag är viktigare än att alltid hålla uppe någon slags filbunkefasad. Nu är ju sockertoppen fortfarande rätt liten och kanske inte riktigt på diskussionsnivå än, men i alla fall.

    Och i den där trådstartarens fall tror jag att mannen ett större bekymmer än barnen. Faktiskt. Visst, jag är den förste att skriva under på att två barn kräver mer, men så småningom sätter sig rutinerna där också.

  2. Anna-Bell skriver:

    Håller med Paprika. Har man äldre barn kan man ju pata med dem. Mammor och pappor är heller inte alltid på topp. De kan också bli trötta.
    Och sedan är det annorlunda med två barn. Underbart, fantastiskt men kräver lite mer logistik i början.
    Näe, vi har heller inget sexliv att tala om just nu. Min ”egentid” (hatar ordet!) är ett par timmar på kvällen vid datorn, eller som nu när Prinsen kollar på film och Gittan sover. Men det är helt ok för jag vet att det handlar om en relativt kort tid i livet och sedan blir barnen större.
    Jag gillar att det är lite stök och liv och rörelse hemma. Jag avskydde att bara ligga på soffan (innan barnen kom) och rulla tummarna, ha panik för att man måste ”göra” något. Nu måste jag inte det. Jag är med våra barn och det räcker. Sedan träffar jag en kompis då och då, med eller utan barn.
    Och om man har förväntningarna att man kan göra vad som helst, leva som innan man fick ett barn eller två kanske det blir en chock när man väl är där.
    Sedan vill man ju också säga till den där kvinnan att 1.Ta hjälp. Säg till mannen och kanske någon annan och 2. Det blir bättre, lättare när barnen blir lite större. (Om det inte är något annat som ADHD-diagnoser eller liknande. Då behövs det ju annan hjälp så klart.)

  3. Anna-Bell skriver:

    Och ps: Det kommer att gå finfint med två barn för dig!

  4. hellomotti skriver:

    Bra nu känner jag mig lite peppad faktiskt. Jag tror att en nyckel till framgång är att man får inse att allt (läs hemmet och en själv) inte kan vara perfekt. Det gäller att bara följa med strömmen och ta det som det kommer under småbarnsåren. Och som du skriver A-B så är detta en övergående tid. Om bara 5 år är Sockertppen 7 år och lillsyskonet 5 och då är det nog lättare att hinna med sig själv och annat….

  5. Tudorienne skriver:

    Ja den värsta kaos-perioden (om det nu skulle bli kaos) är ju övergående. Vi har ju väldgit tätt mellan våra, men jag tycker att det går bra faktiskt. Visst är det körigt stundtals, men lugnet lägger sig också varje dag, till slut. Jag tror du kommer fixa det finfint.

  6. Queenstreet skriver:

    Tror som de andra att diskussion är viktigt. Sockertoppen är visserligen några månader yngre än vår dotter, men henne går det att förklara ilska för. Hon förstår mer än man tror.
    En natt för ett par veckor sen, då jag var själv och hon började tokskrika för hon inte hittade vad det nu var hon letade efter i sängen fick jag till slut spelet, blev arg och gick ut från hennes rum en stund. Efteråt kom hon till mig och vi sov ihop utan skrik. Dagen efter pratade vi om vad som hänt. Jag förklarade att jag blivit arg för att hon skrikit så galet rakt ut så länge, när hon faktiskt är stor nog att kunna säga ”mamma jag hittar inte min docka, kan du hjälpa mig att leta” typ. Och det här pratar hon om än. Säger ”V skrek förut, mamma arg, men nu är V stora tjejen, skriker inte”.
    Så prata med henne, förklara varför du blir arg. En del förstår hon, och det hon inte förstår kommer gå in så småningom.
    Fattar nervositeten över att ha två. Känner likadant! Tänk om nästa barn är jättejobbigt och inte alls sådär snäll som dottern faktiskt är nästan jämt… Men det fixar vi! 🙂 Både du och jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s