Att inte njuta av sin graviditet

Det här med att klaga och må dåligt när man är gravid kan verkligen vara ett svårt ämne för oss som kämpat. Fertilitychallenged bloggade om det nyss. Man ska vara tacksam och glad och hålla käften nu när man äntligen blivit gravid. Vad beror det på?

Jag tror, för egen del, att det grundar sig i att jag störde mig på gravida som klagade INNNAN jag själv fått smaka på det välsignade tillståndet. Jag tänkte ”HUR DJÄVLA JOBBIGT KAN DET VARA OM MAN JÄMFÖR MED ATT INTE KUNNA FÅ BARN?”

Som gravid 40-åring tänker jag idag att den jämförelsen är ganska irrelevant. Det är som att jämföra äpplen och päron. Varför ska de två tillstånden ställas mot varandra? Givetvis är den mentala smärtan att inte kunna få barn obeskrivlig, var ialla fall för mig, och den har präglat mig och gett mentala ärr jag aldrig blir av med.

Icke desto mindre kan en graviditet vara överdjävlig. Nu är jag på väg att jämföra likt förbannat men jag måste få säga att KROPPSLIGEN är det för mig just nu makalöst jobbigt. När folk frågar svarar jag att jag mår bra för man ska ju inte klaga…jada jada, men sanningen är att jag håller på att få spunk. Det är flåsigt och tungt. Jag går sakta som en anka och jag vill bara klättra ur min egen kropp. för att göra en lång klagosång kort. Nu är jag i v 33 och i detta skede tycker vissa gravida att de mår som bäst och är som vackrast. Själv vill jag bara snabbspola filmen fram till förlossningen. Tvi vale, säger jag bara. Så det så.

Om hellomotti

Hello Motti är Sockertoppens mamma. Om IVF-guden vill kan det bli aktuellt med ett moderskap även till Sockertoppens lillasyskon. Väntar på att få starta syskonverkstaden för andra gången våren 2011. Fick missfall efter en FET i januari 2011. Skrapningen misslyckades och klanten till kirurg stack hål på livmodern. I slutet av april konstaterades att den nu har läkt. Jag ska använda sommaren till att "vila upp mig" och så blir det nya tag med FET i september. Vi har tre embryon i frysen. FET = Frozen embryo transfer = Tina upp ett embryo som blivit över från en tidigare provrörsbefruktning och sätta in det i livmodern. Men se det behövdes inte. 18 juli fick jag reda på att jag var gravid - UTAN HJÄLP!!! För första gången i mitt liv. I mitten på mars 2012 föddes Sockertoppens lillasyster. Jag kallar henne Minitoppen i bloggen.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Att inte njuta av sin graviditet

  1. Uniflora skriver:

    Visst är det konstigt att man jämför. Ändock gör man det. Man ska vara liite [läs: mycket] mer tacksam än nån som fått barn på vanligt sätt och därför inte klaga. Den korta graviditet jag fick gå igenom var hemsk. Foglossning från tidiga veckor som sen satt i ett halvår efteråt också. Men fick kommentarer från ”vänner” som tyckte jag inte skulle klaga.

    Klaga på! Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara att bära på x antal extra kilon. Snart är du framme och blir av med det. SNART!🙂

  2. Anna-Bell skriver:

    Jag vet. Grejen med mig är att jag tycker så fortfarande. Att det inte är så jävla jobbigt att vara gravid, för det är så himla ycket värre att vara ofrivilligt barnlös. Att småbarnsåren inte är så kämpiga, för det var värre att harva runt i IVF-träsket och undra om man överhuvudtaget skulle få bli förälder. Det är den där tacksamhetsgrejen som aldrig kan försvinna, som jag kommer att leva med jämt.

    Jag brukar vända det till något bra ibland. När det är magsjuketider eller trotsåldrar så tänker jag på att det faktiskt är lättare att ta sig igenom än att ligga barnlös i soffan med Gonal-F.

    Nej, detta inlägg hjälpte inte dig. Klart att du får spy ur dig lika mycket som alla andra gravida som storknar. Ville bara säga att min tacksamhetsmantel sitter jävligt hårt fast som en svit efter alla barnlösa år.

    Kram
    A-B

  3. fertilitychallenged skriver:

    Jag tänker att det är lättare att vara gravid än att inte bli det alls, där är liksom tacksamhetmanteln på även för mig. Men kräkningarna och den obotliga huvudvärken transplanterar huvudet på mig och förmår liksom inte få något att tränga igenom. Samtidigt som det nog finns ett stort mått av känslan att det ju förra gången var förgäves och kan bli så igen. Kräkas 2 månader och inte få något barn – vilket är vad hjärnan tror ska hända – då är det fan inte värt det någonstans. Att vi ändå gör det säger något om hur djup längtan ändå är… i alla fall är det den lilla guldkant jag ser i det – jag vill så gärna ändå. Men usch att skammen för det dåliga måendet ska göra det ännu värre hela tiden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s