Mammagrupper

Jag har gått med i en mammagrupp via BVC med omfödeskor. Temat för träffarna är saker som handlar om att vara förälder till mer än ett barn. Syskonavundsjuka och otillräcklighet och annat.. Hur som helst så är det alltid lika intressant med nya grupper.

Vi var kanske åtta mammor med barn runt halvåret. Givetvis fanns det en person som pratade 80 procent av tiden. Som tur är var det inte jag. Denna gången. Förr om åren kände jag alltid ett väldigt stort behov av att synas och visa vem jag var. Kunde inte låta bli att göra intryck. Om det sedan blev positivt eller negativt var inte det viktigaste. Men ofta fick jag lite ångest efteråt. Nästan som skamkänslor. Även om folk hade skrattat åt mina skämt och ville bli polare med mig. Turligt nog har jag mognat. Dels av psykoterapin som jag gick i under 2007 men även tror jag att åldern spelar in. Och, faktiskt även mitt föräldraskap. Utan att orda för mycket om det så handlar nog föräldragrejen i att jag känner mig älskad och behövd. Barnen har gett mig en ny självkänsla.

Tillbaka till tjejen som pratade. Som vanligt har jag lätt att gilla människor som tar plats. Ofta när andra säger att någon är dominant eller för pratsam så tycker jag om just den personen. Helst om det är tjejer av någon anledning. Jag gillar starka människor för jag känner mig trygg med dem. Vet var jag har dem etc. Men antagligen också för att jag känner igen mig själv i dem. Men denna gången blev det too much även för mig. Pratkvarnen tog upp hela utrymmet. Allt handlade om hennes son som inte ville äta och hennes man som var tjock och åt massa bullar. 

Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg men visst är det intressant att det alltid finns en som tar mest plats. Alltid någon som måste få ordet för att kunna prata. Alltid någon som måste referera till vetenskapliga undersökningar eller Socialstyrelsens rekommendationer. Alltid någon som antingen är fd anorektiker eller är renlevnadsmänniska (eller en kombination av båda). Alltid någon som verkar vara världens tristaste människa med fula tantskor i en mammagrupp. Gissar att det är det samma i mansgrupper fast där kanske ingen har tantskor utan illasittande gubbchinos med pressveck ovanför byxfickorna. 

Och vem är då jag av dessa? Ingen – i mina ögon – men antagligen en kombination av den pratsamme och vetenskapliga besservissern i andras ögon. Men det kan ju också vara någon som tyckte att mina gympadojor med kaffefläckar var ganska ugly. Hmmm.

Ja, vi är bara människor en stund på jorden. Varför är det så svårt att bara vara sig själv till 100 procent?

Advertisements

Om hellomotti

Hello Motti är Sockertoppens mamma. Om IVF-guden vill kan det bli aktuellt med ett moderskap även till Sockertoppens lillasyskon. Väntar på att få starta syskonverkstaden för andra gången våren 2011. Fick missfall efter en FET i januari 2011. Skrapningen misslyckades och klanten till kirurg stack hål på livmodern. I slutet av april konstaterades att den nu har läkt. Jag ska använda sommaren till att "vila upp mig" och så blir det nya tag med FET i september. Vi har tre embryon i frysen. FET = Frozen embryo transfer = Tina upp ett embryo som blivit över från en tidigare provrörsbefruktning och sätta in det i livmodern. Men se det behövdes inte. 18 juli fick jag reda på att jag var gravid - UTAN HJÄLP!!! För första gången i mitt liv. I mitten på mars 2012 föddes Sockertoppens lillasyster. Jag kallar henne Minitoppen i bloggen.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mammagrupper

  1. Anna-Bell skriver:

    Jag tycker att det är såå intressant det där med grupper. Vad det finns för typer av männiksor, hur folk är i en grupp. Det är också intressant att höra hur folk uppfattar mig, de som inte känner mig så bra. (Tror att vissa skulle säga att jag är lugn, men jag vet inte. Och det är i så fall inte hela sanningen.)

    Jag har ett syskon, en storesyrra. Hon har ett stort behov av att sysnas och höras, på ett helt ännat sätt än jag. Genom kläder, genom att dra roliga skämt, genom att prata mycket. När vi är tillsammans låter jag henne ta den platsen och tar själv ett steg tillbaka, det är helt ok för mig. För jag behöver inte det utrymmet. Inte jämt.

    ”Vilken roll har du i en grupp?” Frågan har jag fått ganska många gånger under arbetsintervjuer. Ja, det spelar ju så klart stor roll hur gruppen ser ut. Finns det någon babbelmaja, kan jag lämna scenen för henne/honom. Finns det ingen som drar igång, gör jag det gärna för att det ska hända saker.

    Ja, det här med grupper och männiksors roller är intressant som sagt. Kul att se vad som händer i gruppen när inte hon med bullkäkande mannen är där…

    Kram

  2. m skriver:

    Åh, feta igenkänningen på detta. Jag blir antingen tysta lilla musen eller gapiga påståeliga besserwissern. I ensamma mammagruppen blev jag nog lite väl pushigt pratig eftersom jag var helt maniskt lycklig av att äntligen vara gravid, och när mitt barn var fött så åkte jag ju på nån slags LSD-tripp av lycka i flera månader (underblåst av en sköldkörtel som gick på högvarv). Man kan ju säga så här: det är ingen i mammagruppen som har tagit initiativ till att umgås med mig på tu man hand så här när träffarna under barnens första halvår ebbade ut…. Här gick jag och oroade mig för förlossningsdepression och så åkte jag på förlossningsmani. Nej, nog nu om min psykiska hälsa på internet! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s